Min inre resa

Alltså, idag såg jag för mitt inre en bild av mig i tvångströja sprattlandes när jag bars iväg av två vårdare som tvingade in mig i en ambulans mot psykakuten medans jag gjorde allt för att ta mig loss.
Det kan tyckas lite lustigt, men för mig var det på fullaste allvar. Jag trodde att jag blivit fullständigt knäpp.
Lyckligtvis var det inte så, men jag tar storyn från början.

Pratade med en av mina änglar (jag har en del såna i mitt liv, levande alltså *s*) som fixade så att hennes man skjutsade mig till min terapeut. Hon tyckte att det var viktigt att jag fick komma dit.
Hur som helst, jag ringde min terapeut och berättade att jag skulle komma trots allt. Och så pratade vi lite, och hon var helt chockad över att jag inte fått komma iväg på rehab i måndags som var bestämt att facket skulle fixa. Min terapeut pratade med dom på ett möte vi hade för två veckor sen och förklarade vad viktigt det var att jag kom iväg, eftersom jag riskerade att få kroniskt och då går det aldrig över. Min terapeut har varit bortrest och därför har hon inte fått veta nåt förrän idag.

Då bröt jag ihop, jag vrålade, jag skrek, jag hoppade jämnfota och skrek, alltså jag skrek ut en ångest jag aldrig varit med om…och trots att jag var medveten om vad jag gjorde så kunde jag inte sluta….jag skrek, jag grät, jag sjönk i hop som en trasa och det var DÅ jag såg bilden som jag beskrev ovan. Tänkte, nä nu förlorar jag förståndet. Det kändes så himla overkligt. Min terapeut, min underbara terapeut så att hon skulle ringa psykakuten och be dom ta hand om mig över helgen och jag kände mig totalt likgiltig och tänkte “so what”!

Medan hon ringde dom, så bara fylldes jag med ny kraft. Det var som om jag rensade ut allt negativt med det där utbrottet. Helt plötsligt blev jag hellugn och kände mig otroligt sansad och stark. En skön känsla, när det precis innan hade varit kaos. Så jag ringde upp min terapeut som försökte få tag på en läkare, för personalen på psyk kunde inte lova att jag skulle få komma dit. Psykvården idag är “fantastisk”, speciellt i min kommun *obs! Ironi*

Jag berättade vad som hänt, och min terapeut skrattade gott och sa: Du e bara för gullig du!!!
jag måste säga att det var skönt med den reaktionen, med tanke på mitt utbrott 20min tidigare. Maken till min ena ängel kom och hämtade mig och när jag kom till min terapeut så skrattade vi gott åt det som hänt innan. Det var befriande. Då sa hon, att det inte var någon risk att jag skulle bli knäpp. Men med tanke på allt jag fått stå ut med och gått igenom i väntan på rehab, så var det inte konstigt att min reaktion kom. Jag är annars duktig att möta och ta itu med mina känslor, men det blev så övermäktigt så ni som följt bloggen i veckan vet att ajg har flytt mina känslor i film och serier. och till slut ska skiten ut, och därför kom det så kraftfullt. Så nu sitter jag här, i ett mående som är riktigt bra med tanke på mitt fysiska tillstånd. Det var skönt att blåsa ut frustrationen. Skönt också att hon ska ringa och skälla på facket på måndag. Facket behöver få en rejäl omgång, mitt ombud har varit himla respektlös och snackat runt och hållit tunt.

Hur som helst så är det skönt att jag fortfarande har förståndet i behåll Men jag har bestämt mig för att inte resa bort till kusten, min terapeut och jag insåg att vara ensam är inte det bästa för mig. Det är bra att ha andra omkring mig så att jag kan tänka på nåt annat. Så kosan styrs istället till en kär “gammal” barndomsvän , ska bli så himla härligt att ses efter så många år!!! Och jag ska rida för första gången i mitt hela liv har jag bestämt om jag är tillräckligt pigg *längtar faktiskt*

Jag kan inte fly in i film och serietittandet. Jag har faktiskt skavsår i öronen pår riktigt, det är faktiskt sant *asg* mina hörlurar är utnötta eftersom jag har somnat med dom på också…hörlurarna har haft två lager skyddsgrej på sig och båda lagren ahr ramlat dän så nu är det själva plåten mot öronen, så det är därför jag får skavsår *s* och det funkar som sagt var inte att fly heller från känslorna för mig. Ni såg ju vilket psykbryt jag fick. Är fortfarande helt chockad. Nästan som om min sista stund var kommen. Jätteläskigt! Och nu sitter jag här och kan skratta åt eländet. Och ja…jag har faktiskt lyckats att duscha och tvätta håret. Fick tvätta håret två ggr innan det blev rent Vilken lortmaja!!! *hua*

Skönt att veta att man var helt normal eftersom det sista man kände sig var normal *s*

Så kära Birdie, nu behöver jag inte ta med “dåligt bagage! till dig!

Kram mina bloggisar, nu är det en nystart utan tvångströja tack och lov