Sömnlös och förtvivlad
maj 7, 2008 vid 3:28 är (Utbrändhet)
Tags: ensamhet, förtvivlan, sömnlös, sorg
Vaknade 4.43 i tårar.
Kan inte sluta gråta.
Hur ska jag fortsätta orka en månad till?
Förtvivlan i dotterns röst,
som bara vill att det här ska ta slut.
Hur stark måste en människa vara?
När får jag hjälp?
Det finns en gräns för mig också,
jag försöker vara tapper:
Vem tar hand om MIG när jag faller?
Ni alla som har en anhörig som finns där,
som kommer när ni behöver.
Var tacksam och ta dom inte för givet.
Jag har vänner som finns där,
men jag behöver bli omhändertagen.
Jag behöver få falla och vara sjuk på riktigt.
Någon som fixar allt runtomkring åt mig.
Just nu är jag sängliggande IGEN
men maten kommer inte till mig,
disken blir inte diskad,
lägenheten inte städad,
räkningarna inte betalda,
tvätten inte tvättad.
Ni som har någon som kan lasta av er,
glöm inte att vara tacksam.
För alla är inte det en självklarhet.
Att vara helt ensam och sjuk är fruktansvärt.
En mardröm.
och jag orkar inte vara stark längre,
mitt positiva tänkande lyser med sin frånvaro.
Jag saknar mig, jag saknar barnen
Jag saknar att vara ett VI
Jag vill vara med i livet,
inte åskådare.
Det gör så ont,
sorgen och förtvivlan bränner som eld.
Jag vill sluta gråta men jag kan inte…
Maktlös, så maktlös….
Birdie sa,
maj 7, 2008 vid 7:55 är
Vart tog din kontaktperson vägen..? Eller vad kallades han, han du fick så goda vibbar av..?
mininreresa sa,
maj 7, 2008 vid 1:02 pm
Birdie: Du menar hon på soc? Det var ett tag sen jag hade kontakt, hon menar på att vi inget kan göra så länge jag är så här dålig. Utan vi måste se till så att jag håller, så först måste jag komma iväg på rehab. Så det är därför jag är förtvivlad, ju längre rehab dröjer, ju längre tills jag kan kämpa för dottern. Jag har fallit mellan alla stolar som går.
Birdie sa,
maj 8, 2008 vid 9:32 är
:/
Det är fan otroligt… du behöver ju någon TILLS du kommer iväg, fattar de inte det?!!!
Tycker du ska ringa henne ändå, alternativt någon på psyk som du kan prata med (det är noll och intet “skamligt” i det, men det behöver jag inte ens säga, väl..?) för mår du så dåligt att du känner du inte kommer att orka, så är det deras ansvar att se till att du gör det - när ingen annan nu hjälper.
Men jag har för mig att du fick nån annan kontakt… nån manlig..? Kan ha varit någon månad/två sedan..?
Kram igen.
mininreresa sa,
maj 8, 2008 vid 10:10 är
Birdie: Åh, jag tror du menar Personliga coachen. Jo,jag har tänkt på honom men har inte haft pengar. Har fått massagepengar av min chef nu och då kan jag använda dom även till honom eftersom han är anställd där. Det är bara det, att jag ska ta mig iväg också. Just nu är jag sängbunden igen, då tar jag mig ingenstans hur gärna jag än vill.
Jag åkte in akut förra sommaren till psyk med en kompis som sällskap, trots min situation så sa de att de inte kunde göra något och att det inte var något vilohem. Min kompis var helt förskräckt och sa att hon förstod om man blev suicid efter ett besök där. Är du dålig innan du kommer, så är det ingenting mot vad du är efter du har varit där. Vårat psyk har rykte om sig att vara värst i landet. Ringde även i höstas till dom, men då fick jag inte ens komma in utan de sa samma sak, de kan inget göra och det är inget vilohem.
Skrämmande!!! Min kompis man tog livet av sig efter att ha varit uppe på akutpsyk och blivit så illa emottagen. Han gick raka vägen hem, tog bilen och körde iväg och min kompis visste att det var sista gången hon såg sin man.
Jag lovar, just nu använder jag all mental träning jag kan och alla flyktvägar som går för att slippa känna och för att orka. Gilar inte att fly från känslorna, det blir bara värre senare men just nu är det ett nödvändigt ont.
Kram kära Birdie, och tack för allt stöd.